My life
Jag har berättat lite om min tro för er så nu tänkte jag berätta lite om mig själv för er som inte känner mig... Jag tänkte prata om mig själv i 8an och början av 9an. Ni vet hormon överskott och man tror man är störst och bäst. Och vill testa allt nytt, vilket jag gjorde, jag fastnade i den inte så kristna vägen av livet. Den "häftiga" världen tyckte i alla fall jag. Jag fastnade tidigt i 8an i helt fel kretsar. Kretsar som jag nog visste var fel, men vi hade så himla kul! Jag hade allt, tyckte jag. Alkohol, respekt och väldigt roligt! Vi drog runt efter skolan och på helgerna och tyckte vi styrde över allt. Vi levde livet och hade ingen respekt för någon. Vi hade varandra och blev som en familj. Vi fungerade så att vi alltid backade upp varandra vad det än var. Det kunde vara allt från vardagliga problem, som vänner och folk som ville slå en till pengar. Vi tog alltid hand om problemen/problemet tillsammans. Senare på vintern 08/09 så kom vi i kontakt med "organiserad brottslighet " Vi kom i kontakt med fotbollsvåldet i norrköping. Det var en grupp som slogs för ett fotbolls lag vilket i det här fallet var Ifk norrköping. Och vi kom senare att starta en undergrupp till de, en så kallad baby firma. Vi växte och blev allt flera. Syftet var att vinna så kallade "box". Där två klubbar möts och slåss mot varandra. Tills sist kom det vi vänta på, vårat första minibox mot några grabbar från lkpg. Det var den 4 juni för jag kommer ihåg att det var min syrras födelsedag. Allt gick enligt planerna, men det kändes fel. Men jag försökte fokusera på fighten. Men det gick inte som vi trodde, vi åkte på riktigt med stryk tack vare att de var runt 3-5 år äldre än oss. Här börja jag förstå vad jag hade gett mig in på, och att det här var väldigt väldigt fel. Men det fortsatte, vi drack och hamnade i småbråk. Och vi låg på topp, jag var glad och lycklig! Men ändå inte, jag visste att jag förlora mina gamla kompisar. Jag behövde prata med någon, allt blev bara värre och jag försvann allt längre in i dimman. Sen blev det sommarlov och jag gav mig in till stan för att fira. Där blev det plötsligt bråk, men jag han inte att reagera och göra något innan jag blev ner kastad i marken av en civil polis. De hade förföljt oss. Några sprang därifrån men jag var fast. Och helt rasande! Ända gången jag inte gör någon blir jag tagen. Jag blev förhörd av en polis som hade hand om organiserad brottslighet, ingen vidare trevlig människa! Det är samma sorts polis som har hand om de hårt kriminella gängen i Sverige. Efter 30 minuter släppte de mig och sa att jag aldrig skulle kunna gå på stan eller göra något utan att de kunde hitta mig och hålla koll på mig. De skulle hålla stenkoll! Blev upp hämtad av inte så glad förälder och dagen efter satt jag på en buss upp till fjällen. Där jag var i några veckor nästen helt isolerad. En klocka gick upp för mig i samband med misshandel och att polisen tog mig. Jag behövde hjälp. Men jag kände inte för att vända mig till mina gamla vänner i bland annat kyrkan. För där kände jag mig övergiven, utesluten av många. De kolla snett på mig och förstod inte hur jag kände! Några försökte skälla på mig, men det funka verkligen inte, då blir man bara argare och mer irriterad och tar mer avstånd. Man måste uppleva nått sånt här för att förstå det. Jag började gömma mig och försökte själv ta avstånd från mitt gamla jag men dumma ursäkter. Nu är det Augusti och jag har fortsatt dricka och ta avstånd från kyrkan. Men nu är det bjärka, och jag börjar prata med speciellt en person. Och berättar hur jag känner och tänker osv. Och den börjar stötta mig och fortsätter med det efter bjärka. Och hjälper mig med att komma bort från allt. Utan henne och alla de andra som hjälpte mig och bad för mig skulle jag inte vara den jag är idag. Idag har jag nästan ingen kontakt med mina gamla vänner. Jag sa upp nästan all kontakt när jag blev tillsammans med min underbara flickvän. Men än idag kan jag drömma tillbaka och vilja uppleva det igen! För vi hade väldigt kul! Det kan jag inte förneka. Men jag drömmer även mardrömmar om saker jag har gjort och varit med om. Jag kan se mina vänner bli så slagna att de behöver åka till sjukhuset, jag kan även se de jag har slagit. Och det är jag inte stolt över. Och om jag inte skulle ha kommit ifrån det vet jag inte vad som skulle kunnat hända. Kan inte föreställa mig det, det går bara att gissa. Nu vet ni lite om min svåra och inte så kristna period i livet. Om det är någon ni vill fråga eller vill prata om kontakta mig då! Kom ihåg, man kan inte klara allt själv. Vissa saker behöver man faktiskt hjälp med.
Tänkte avsluta med 2 citat som jag levde efter under den tiden.
1 " Allt som inte dödar dig, gör dig bara starkare "
2 " Glöm igår, lev för idag och kämpa för imorgon"
Vill avsluta med att säga tack till några personer, tänker inte skriva vilka ni är. Men ni vet vilka ni är. Tack för ni har stöttat mig och göra det fortfarande!
Biktning
Biktning???
Vet alla vad biktning är? Annars slå upp det på internet eller fråga någon ni känner. Det är främst i den katolska kyrkan som man använder sig av det. Och det tycker jag är rätt så konstigt, inte att det mest är i den katolska kyrkan utan hela grejen. Att du kan gå till en präst och berättar om din synd, sen får du den bortagen. Vad är grejen med synd i såna fall. Jag kan gå och mörda någon sen går jag och biktar mig. Och mina synder är bortagna, sen kan jag gå och mörda någon igen, och gör samma sak igen. Man kan få det att bli en oändlig procedur… Vad är då poängen med det? Jag vet att Jesus sade tom på korset förlåt dom fader för de har syndat. Men är det för våran egen skull att vi gör det? För att vi ska må bra inom oss, gå runt och tänka nu har jag biktat mig så nu kommer jag till himlen. Eller är det för guds skull? Jag tror inte att det är för guds skull i alla fall. Han ser allt vi har gjort och kommer göra, så vad är poängen men biktning ,det är en svår fråga! Som jag kommer återvända till senare. Hoppas du fick dig en tankeställare.
My life ”mina funderingar”
Vem är gud och vad är han?
Finns han?!?!
Det är frågor som finns i vårt samhälle dagligen. Men som ingen riktigt har svar på, och som är väldigt svåra frågor i alla fall om ni frågar mig. Jag är själv kristen och har varit det till och från hela mitt liv.
Och om jag skulle säga att det alltid är lätt att vara kristen skulle jag ljuga.
För det är det inte, ibland är det jätte svårt. Och det står jag för att jag tycker, man tvivlar och misströstar ofta! Det är inte kostigt och det är helt naturligt. Vi är uppbyggda för att testa oss själva och försöka ta reda på mer om livet och dess mening. Kolla bara på Eva och Adam, redan då utforskade de sina gränser, de var nyfikna och kunde inte helt kontrolleras. Gud försökte kontrollera de, eller kontrollera låter så hårt men han gav de väglinjer och riktningar var de skulle ta vägen och göra. Men de gick i mot honom, de misströstade och gjorde som han strängt hade sagt att de inte fick göra. De försökte ta den lätta vägen genom livet, den som lockade mest. Även att de visste att den var fel och att det inte var så gud hade tänkt sig. Känner du igen dig? Det gör jag! Då undrar ni säkert varför ”gud” (jag skriver Gud här innanför citat för att jag tycker det passar bäst så) som är så stor, mäktig och kraftfull inte stoppade de. Det var för att vi skapades med en fri vilja, gud ville inte kontrollera oss. Han ville att vi skulle gå rätt väg, men han kunde inte tvinga oss. Han blev ledsen, besviken på sina skapelser. Och blev tvungen att förvisa de ur paradiset. Men då frågar jag mig, tänk om de inte skulle ha blivit de? Hur skulle vårat samhälle sett ut idag, skulle vi funnits på samma sett, hur skulle våran vardag fungera? Men de frågorna tänker jag försöka svara på senare, nu till vem är gud? För mig är gud en hjälpredare faktiskt, då kanske ni tycker det är konstigt att jag kallar gud en hjälpredare, en sådan som tex städare hos andra människor, och gör deras skitgöra. Men jag ser gud som en hjälpredare, en person som hjälper mig med min ”skit” en som jag kan slänga all skit på. Och som gärna tar i mot den… Han finns alltid där 24 timmar om dygnet varje dag, han tar aldrig ledigt. Han lever för oss. Utan oss skulle han inte vilja leva. Jag anser mig själv som ett av hans många barn. Men även att jag har den tron om att han finns, så tvivlar jag ofta på att han gör det. För ingen vet att han finns, det finns ingen som kan säga att han till 100 % finns. Och man kan inte tvinga någon att tro att han finns. Det ska man få komma på själv, att man tror det eller inte. Jag är strängt i mot att man föds in i en religion. För då har du inte lika stor egen vilja. Du kan inte likadant välja om du tror ”han” finns eller inte. Typ Jehovas vittnen, när du föds in och kan knappt välja själv om du vill tro eller inte. Du har ingen val. Såna religiösa grupper är jag strängt i mot, men tillbaka till frågan. Eller vi kör en liten avstickare, jag har ofta frågat mig, är gud en man eller kvinna eller inget av det. Jag brukar kalla han fader, men det finns ingen heller som vet vad gud är. Men jag kommer använda mig av han här i texten. Men lämnar ”han” oklart, fri tolkning gäller! Nu har jag försökt berätta lite om vad gud är för mig och vem han är. Nu till om han finns eller inte. Som är den största frågan här i samhället idag som gäller religion. Finns verkligen gud! Ja det tror jag. Lägg märke till att jag skrev jag, jag skriver vad jag tycker och du får ha en egen uppfattning som inte behöver stämma med min. Men jag står för att jag tror att gud finns. När jag går igenom något svårt, så brukar jag berätta det för gud antingen med min mun eller annars tänker jag bara det, för jag vet att han hör vilket fall som helst. Och tro det eller ej, men de sakerna som jag har lagt fram i ”bön” har faktiskt löst sig. Och det har blivit mer synligt för mig på sista tiden. Men jag kan ju inte säga att det inte skulle ha löst sig om jag inte hade bett för det. För det vet jag inte, men jag tycker så här ”vad gör det att be? Du kan inte förlora på det, bara vinna” Och det är sant. Det är ingen som skulle dö om de ber, de tar inte lång tid, och du förlorar verkligen inte på det. Du kan bara vinna. Och om du inte tror att du kan be, så är det bullshit. Vem som helst kan det. Det är bara att säga det du har svårt med och be om hjälp, svårare än så är det inte. Jag hoppas jag fick fram så ni förstår vad jag tror om att gud finns. Men jag tänker säga det igen, allt jag skriver är mina åsikter, du behöver inte tycka likadant som mig och jag bryr mig inte om du inte gör det. Jag skriver bara vad jag tycker.
God bless yttrandefriheten
