My life

Jag har berättat lite om min tro för er så nu tänkte jag berätta lite om mig själv för er som inte känner mig... Jag tänkte prata om mig själv i 8an och början av 9an. Ni vet hormon överskott och man tror man är störst och bäst. Och vill testa allt nytt, vilket jag gjorde, jag fastnade i den inte så kristna vägen av livet. Den "häftiga" världen tyckte i alla fall jag. Jag fastnade tidigt i 8an i helt fel kretsar. Kretsar som jag nog visste var fel, men vi hade så himla kul! Jag hade allt, tyckte jag. Alkohol, respekt och väldigt roligt! Vi drog runt efter skolan och på helgerna och tyckte vi styrde över allt. Vi levde livet och hade ingen respekt för någon. Vi hade varandra och blev som en familj. Vi fungerade så att vi alltid backade upp varandra vad det än var. Det kunde vara allt från vardagliga problem, som vänner och folk som ville slå en till pengar. Vi tog alltid hand om problemen/problemet tillsammans. Senare på vintern 08/09 så kom vi i kontakt med "organiserad brottslighet " Vi kom i kontakt med fotbollsvåldet i norrköping. Det var en grupp som slogs för ett fotbolls lag vilket i det här fallet var Ifk norrköping. Och vi kom senare att starta en undergrupp till de, en så kallad baby firma. Vi växte och blev allt flera. Syftet var att vinna så kallade "box". Där två klubbar möts och slåss mot varandra. Tills sist kom det vi vänta på, vårat första minibox mot några grabbar från lkpg. Det var den 4 juni för jag kommer ihåg att det var min syrras födelsedag. Allt gick enligt planerna, men det kändes fel. Men jag försökte fokusera på fighten. Men det gick inte som vi trodde, vi åkte på riktigt med stryk tack vare att de var runt 3-5 år äldre än oss. Här börja jag förstå vad jag hade gett mig in på, och att det här var väldigt väldigt fel. Men det fortsatte, vi drack och hamnade i småbråk. Och vi låg på topp, jag var glad och lycklig! Men ändå inte, jag visste att jag förlora mina gamla kompisar. Jag behövde prata med någon, allt blev bara värre och jag försvann allt längre in i dimman. Sen blev det sommarlov och jag gav mig in till stan för att fira. Där blev det plötsligt bråk, men jag han inte att reagera och göra något innan jag blev ner kastad i marken av en civil polis. De hade förföljt oss. Några sprang därifrån men jag var fast. Och helt rasande! Ända gången jag inte gör någon blir jag tagen. Jag blev förhörd av en polis som hade hand om organiserad brottslighet, ingen vidare trevlig människa! Det är samma sorts polis som har hand om de hårt kriminella gängen i Sverige. Efter 30 minuter släppte de mig och sa att jag aldrig skulle kunna gå på stan eller göra något utan att de kunde hitta mig och hålla koll på mig. De skulle hålla stenkoll! Blev upp hämtad av inte så glad förälder och dagen efter satt jag på en buss upp till fjällen. Där jag var i några veckor nästen helt isolerad. En klocka gick upp för mig i samband med misshandel och att polisen tog mig. Jag behövde hjälp. Men jag kände inte för att vända mig till mina gamla vänner i bland annat kyrkan. För där kände jag mig övergiven, utesluten av många. De kolla snett på mig och förstod inte hur jag kände! Några försökte skälla på mig, men det funka verkligen inte, då blir man bara argare och mer irriterad och tar mer avstånd. Man måste uppleva nått sånt här för att förstå det. Jag började gömma mig och försökte själv ta avstånd från mitt gamla jag men dumma ursäkter. Nu är det Augusti och jag har fortsatt dricka och ta avstånd från kyrkan. Men nu är det bjärka, och jag börjar prata med speciellt en person. Och berättar hur jag känner och tänker osv. Och den börjar stötta mig och fortsätter med det efter bjärka. Och hjälper mig med att komma bort från allt. Utan henne och alla de andra som hjälpte mig och bad för mig skulle jag inte vara den jag är idag. Idag har jag nästan ingen kontakt med mina gamla vänner. Jag sa upp nästan all kontakt när jag blev tillsammans med min underbara flickvän. Men än idag kan jag drömma tillbaka och vilja uppleva det igen! För vi hade väldigt kul! Det kan jag inte förneka. Men jag drömmer även mardrömmar om saker jag har gjort och varit med om. Jag kan se mina vänner bli så slagna att de behöver åka till sjukhuset, jag kan även se de jag har slagit. Och det är jag inte stolt över. Och om jag inte skulle ha kommit ifrån det vet jag inte vad som skulle kunnat hända. Kan inte föreställa mig det, det går bara att gissa. Nu vet ni lite om min svåra och inte så kristna period i livet. Om det är någon ni vill fråga eller vill prata om kontakta mig då! Kom ihåg, man kan inte klara allt själv. Vissa saker behöver man faktiskt hjälp med.

Tänkte avsluta med 2 citat som jag levde efter under den tiden.
1 " Allt som inte dödar dig, gör dig bara starkare "
2 " Glöm igår, lev för idag och kämpa för imorgon"

Vill avsluta med att säga tack till några personer, tänker inte skriva vilka ni är. Men ni vet vilka ni är. Tack för ni har stöttat mig och göra det fortfarande!



Kommentarer
Postat av: mammabecka

Du är riktigt häftig som klarat dig ur allt det där och hittat tillbaks till Gud igen! Wow alltså, du är grym!

2010-06-29 @ 22:50:02
URL: http://mammabecka.se
Postat av: Jonathan

Tack så mycket ! Det betyder mycket!

2010-06-30 @ 00:16:00
URL: http://mylifemyopinions.blogg.se/
Postat av: malin smith

Jonte.. Du ska veta att jag tkr om dig. Väldigt mkt. Skulle nästan kunna kalla dig bror..

Och du är sjuukt strakt!

Love <3

2010-07-02 @ 12:53:43
URL: http://thelovedone.blogg.se/
Postat av: claris

Älskar dig, mest. du är starkare än vad du tror. Du kan så mycket. Är stolt över att vara med dig. Puss.

2012-01-26 @ 23:15:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0